Sommaren 1989 kan betecknas som en milstolpe i vår forskning på svensk mark. Den sommaren åkte vi runt bland Vallonbruk i N.Uppland och ägnade oss särskilt åt Wessland och Strömsbruk. Nu ville ödet att kultur och fritidsförvaltningen i Tierps kommun startade ett skolprojekt rörande bruket i Strömsberg och där valde man ut smeden Anders Johan Söderlund som studieobjekt.

Detta passade som handen i handsken och resulterade i dels en sammanfattning om hans liv och hjälpte dels många handlingar att komma i ljuset. Plötsligt verkade som om vi råkade Anders Johan där borta på bruksgatan, och då jag knackade på hos grannen som berättade om honom, där vid köksbordet i en av bruksgårdarna verkade det som om tiden stått stilla, och han vilken stund som helst kunde kliva in hos grannfrun.

Där i Strömsberg hade smedjan tystnad inte långt ifrån den stund då Anders Johan lämnade jordelivet. Sonen Edvard hade varit kvar några år och ställt i ordning en del på bruket innan han flyttade till Söderfors. Den som läser boken om Strömsbergs historia av Ernst Malmberg får intrycket att brukets historia är berättelsen om dess brukspatroner och på senare tid familjen Wachtmeister men inget kan vara mera fel.

Ett bruks historia är i högsta grad berättelsen om smeder och smedspojkar med deras familjer och alla som fanns där omkring av hård arbetande människor. De som trotsade vädrets makter om vintern och svettades i det svarta koldammet rund ugnarna och smedjor.

Eller för att citera en skald:

Här stode de gamle vid härden och hammarn

Därhemma gick hustrun i köket och kammarn

och styrde med barnen och maten

och gnolade kanske en sång.

Här levde de gamle i kolstybb och lågor

De smidde till järn sina tvivel och frågor

De smidde sig breda och döva

vid hamrarnas stampande sång."

Kvar på bruket blev det många gamla som största delen av sitt liv varit som en del av själva bruket Men inte bara de gamla stannade kvar, byggnader och bruksgården som ett monument av gamla tider är än idag väl bevarade. Och inte minst finns det kvar vattendragen som vi finner i varje litet brukssamhälle. Vattnet som behövdes för att driva bälgarna i hytterna och drivhjul åt hammarsmedjorna. Man skulle vilja låta fantasin skena iväg, drömma sig tillbaka till de åren då allt var så annorlunda mot i dag.

Då ardennerhästarna drog sina tunga lass mellan smedjorna och smederna räknade sitt arbete i ton och centner järn levererat till bruksledningen. Så heter det Centner i det gamla kontraktet mellan Franche-Compt` smederna Erik Söderlund och sonen Carl-Erik Söderlund och Wesslands bruk den 1 Nov. 1873. Som det heter där "efter tolk utsmidt felfri stångjärn "

Det gav 40 öre per Cent:n. Cent:n är ett amerikansk mått på järn lika med 100 engelska pund = 45,36 kg. I en annan förteckning från 1847 den 12 jan. talas det om Johannesbergsmalm levererat av Anders Ersson på Gröngården 9 ton.

Det var på Gröngården som tidigare korpral Anders Grön hade bott, sonen till Anders \rn de som finns med bland vår tidigare släkt. (Birath grenen) Likaså ser man i tankarna hur de gamla vandrade till spanmålsmagasinet för att hämta hem tilldelningen av korn och vete och hur därifrån de vandrade vägen förbi brukets landgård för att hämta hem några öres mjölk att doppa brödet i.

Magasinet fylde en central plats vid bruket, lite kontanter betalades för arbetet. Men i kontrakten fanns det noga angivet vilka viktenheter som kunde hämtas ut i magasinet av bl.a. spannmål. Nu var inte alltid bruken i full gång, och ville det sig illa kunde det hända att man tog ut på krita.

Men en arbetare med skuld kunde inte lämna bruket och kunde på så sett bli nära livägen till bruksherrarna Allt var så annorlunda förr, då mor Lina inte hade den mångfald som vi idag tycker är så självklar. Det var potatis, saltströmmingen till vardags och till helgen saltfläsk, saltat kött. Det fanns tre sädesslag att välja på till brödet och pankakorna. Råg, korn och malt.

Havre var till hästar och höns. Sedan lite ägg och mjölk, bär, ärter och mest rotfrukter. Sen var det inte så mycket mer. Likaså var urvalet av drycker inte vad vi är vana vid.

Bränvinet och kanske några sorters hembrygd bordsdricka och mjölk. Det som kanske kan benämnas som märkvärdigt är att det så sent som på mitten av 1800 talet var så gott som enbart självhushålning på bruken. I stugorna fanns som regel både vävstol och spinrock. Det vävdes både trasmattor och linnedukar. Linet odlade de själva och ute på gården i den s.k. bastun bräcktes och blötades linet. Att spinna ullgarn förekom ifall smeden gift sig med en bondflicka, annars var linet det vanliga på bruksgårderna. De som hade något så när en bra ställning, hade lite husdjur intill sina bruksgårdar, några kor en hushålsgris och höns. Skötseln av hemmet och djuren var husmodern sysslan, tillsammans med barnen och kanske någon dräng eller piga. Det fanns i regel många barn i hemmen.

Men det hårda livet och svåra förhållande gjorde att barndödligheten var ganska stor bland arbetarbefolk-ningen. Kvinnorna i hemmet fick ofta axla bördor som var minnst lika betung ande som männens. Även om arbetarens vilkor var hårda, smedarna med sina drängar arbetade för det mesta i åtta timmars pass. Efter passen sov och vilade de i gemensamma sovutrymmen (labbit). Dit kom barnen eller hustrun med maten, och enbart till helgen kom bruksfolket hem. Och under söndagen förväntades av dem att de hade krafter kvar att göra den långa vandringen, fram och till-baka till Tolfta kyrka som var den närmast belägna helgedomen.

År 1830 fanns det 654 personer bosatta i Strömsberg 182 hushåll, 226 män, 295 kvinnor och 312 barn. Det fanns bland dem 68 gratialister,helt enkelt pensionärer, som upptog gratial som det hette, från bruket. Inklusiva drängar och pigor som det står i mantalslängden. På den tiden var Ullfors större där bodde 833 personer. Vid själva bruken fanns naturligtvis också andra arbets kategorier än smeder. Det fanns snickare , liksom Rutger som var brukssnickare i Söderfors, och olika slags tjänstefolk och vid senare år kom det många olika slags tekniska arbetare . Dessutom fanns det i de små brukssamhällen, som Wessland, Strömsfors, Ullfors och för släktens del senare Söderfors, också en del sidonäringar som på olika sätt var knutna till bruksmiljön. Och ibland träffar vi på släkt just där vid sidan om själva bruket.

Det fanns jordbruk som exempelvis familjen Mattson drev i Valla, Wessland. Där hittade Edvard sin Emma. Där fanns också gården där Carl Mineur var rättare och nära till den fanns kvarnen som drevs av mjölnaren Karl Johan Söderlund bror till Edvard Söderlund. Andra sidonäringar var skogsbruk som blev så lönande på senare tid att det så småningom tog överhanden i Strömsberg medan bruksnäringen där upphörde. Det var en av orsakarna, en annan att den allt mer framväxande fackföreningsrörelse i början på 1900-talet bidrog till att sänka lönsamheten.

En annan orsak kan ha varit familjen Wachtmeisters dåliga penningtranaktioner i samband med första världskrigets utveckling. I samband till skogsbruket fanns också framställningen av träkol till bruket. Runtom i de djupa Upplands-skogarna växte kolmilorna fram och många fann där sitt levebröd. Det var en näringsgren som kanske inte fullt var så romantisk som den som beskrives i Dan Andersons " Jag sitter vid min mila"

Men faktum är att många torpare och bönder som bodde i grannskapet hittade i den näringen den viktigaste inkomstkällan vid sidan om det som gården gav. Träkol var en så pass viktig vara att det inte bara framstäldes av torpare och bönder rund bruket. Det importerades också arbetskraft som var särkild duktig på det området. Det var nämligen, precis som till järnframstälningen, Valloner. Kanhända var koltorpare Anton Mineur som dog i Valla 1883 just en sådan specialist.

En annan inkomskällan var att förse bruket och dess arbetare med ved till bränsle. Släkten Minör hade förmodligen under 1600-talet kommit från Frankrike. I böckerna Fransosen 1985 och Fransosernas barn 1986, berättar författaren Maj-Britt Nergård i roman-form om några av släktens represen-tanter. I den andra boken om bokerskan Margete Minör. Som ville leva ett liv utanför äktenskapet med allt vad det innebar, av umbärande och hård arbete. Bokerskans arbete bestod i att med hammare finfördela de stora med jord blandade malmklumpar som kom från gruvan till bruken. [ven om det här till stora delar är en fingerat berättelse ger den ändå en klar bild av hur förhållandet kring bruken kan ha varit. Och de här böckerna berättar inte som Ströms-bergs historia främst om herrfolket men istället om fotfolket omkring gruvor och bruk.

En fängslande berättelse är den om kolaren som vid milan vakar med sin son, och efter flera järtecken lämnar milan för att se efter frun och barnen i den ensliga stugan i skogen. Han finner dem rivna till döds av vargarna Även om dramatiken flödar ymnigt här så vet vi litet om vad dessa människor fick utstå långt ifrån bebyggelsen i sin ensamhet. En sido näring som kanske inte var så stor men ändå bör nämnas var bryggarns och förvaltningen av Strömsbergs värdshus.

1820 fick änkan Maja Stina Jagare tillstånd att i minut sälja bränvin och dricka till där varande ogifta personer, resande och betjäning, som det står i kontraktet. Det fanns förordningar som reglerade brännvinsförsälningen noga. Bruksledningen ville inte veta av okontrolerat supande men ändå var naturligtvis inte bruksmiljö-erna undantag från den landplåga som gick över 1800-talets Sverige. Inte minnst hembränning förekom runtom i gårdarna.

Det var under den tiden som väckelse och nyckterhetsrörelser växte fram. I bönehuset i Strömsberg en liten bit bakom Bruksgatan mötte många av våra släktningar sin Herre. Inte alla hade varit Guds bästa barn, det hårda brukslivet satte sina spår. Efter de hårda veckodagarna hände det att brännvins stopet togs fram, och vettet for sin väg. Barnen var kanske inte alltid var lika glada när pappa kom hem efter en helkväll med smedskompisarna. Men vilken förvandling det blev när Jesus sedan fick ersätta flaskan. Nu var det naturligtvis inte alls så att livet innan frikyrkan var ett liv helt utan Gud. Svenska kyrkan och prästerskapet, var en viktig faktor i bruksmiljön. Det gällde att ställa upp vid husförhör och kunna svara på frågorna. Annars kunde det bli både böter och annan tillrättavisning.

I handboken för prästerna på den tiden står det tex. "De genvördiga, tröga och okunniga barnen antecknas och vid nästa förhör utrönas närmare, om de förbättrat sig." eller "Likaså förmanas föräldrarna att ej för tidigt låta sina barn få smak på tobak, brännvin eller andra starka och otjänliga drycker. De sexåriga barnen upptecknas om de kunna läsa de allmänna morgon och afton böner, bordläxor mm. De uppmuntras att tidigt vänja sig vid arbete, såsom en av våra första plikter, och tillika förvaringsmedel för mycket ondt".

Ordet "förvaringsmedel" borde troligen betyda att hårt arbete skyddar från mycket ont. Bordsläxor betyder troligen bordsböner. Kyrkan var moralens och lärans väktare, nogrannheten och nit kunde vara mycket skiftande allteftersom prästen som innehade ämbetet.

Vissa präster var folkliga men föga religiösa, de fanns bland folket och på värdshus. Visste det mesta om jordbruk och arbetsteknik. Medan andra kunde vara världsfrånvänd och nitiska i sin trosutövning och bevakning av den sk. rätta läran. För bruksfolket i Strömsberg var Tolfta kyrkan församlingskyrkan. Det var minst en timmes gångväg dit, och att ta sig tll kyrkan regelbundet, hörde till god sed ibland folket i allmänhet på den tiden. Att komma in i Tolfta kyrkan var då som nu en upplevelse som fyller en med beundran. Där satt barnen med far och mor och om inte prästen kunde fånga deras uppmärksamhet, så gjorde kyrkmålningar det. Barnens blickar drogs till räven som predikade för gässen, en målning på västra muren.

Eller till apostlarna på predik-stolen. Blickarna vandrade efter valven och alla de målningar och bibelberättelser som var avbildade där. Vilken prakt och slösande mängd av konst och inramningar i den lilla landords-kyrka. Och där höjd över barnablickar stod prästen, vem var han och vilket budskap förmedlade han. Rasade han mot läseriet, eller något av alla de nya ideer som gjorde sig gällande under 1800-talet. I mitten av 1800-talet predikade "Erik Jansson" i Uppland och senare i Delsbo. Han gjorde starka angrepp mot prästerskapet. Konstigt vore det om inte prästerna dundrade tillbaka.

Det slutade med att Erik Jansson fick lämna landet och med många utvandrade till Amerika. Men också många av de nu väletablerade frikyrkorna växte fram under den tiden, liksom nykterhetsrörelser och inomkyrkliga rörelser. Även den första baptistpredikanten F.O.Nilsson landsförvisades 1851 till Amerika. Men rörelsen gick inte att hejda, den bygde på trohet mot den heliga skrift och många kände att de ville fördjupa sitt andliga liv. Mitten av 1800-talet var en brytningstid för Sverige på båda andligt och matrielt. Även om mycket av det gamla fortsatte i de små isolerade enheter som ofta bruken utgjorde.

Men industrialiseringen föddes kanhända just vid dessa bruk. Och Vallonerna överförde mycket av dess idealogi till oss från kontinenten. Tidigare hade järnet brutits i de små enheter som hytterna utgjorde. Järn till den egna byn och dess närmaste omgivning, men i och med Vallonbruken kom stordriften igång, som gangnade bruksherrarnas ekonomi och utnytjade fotfolket. Men med det inte sagd att skulden var Valonernas,de var kunnigt men ock-så utnyttjat arbetskraft. Då bruken i norra Frankrike och södra Belgien var på tillbakagång, var många duktiga arbetare tvungna att helt enkelt lämna sina hemtrakter. De fick lov att söka arbete utomlands. Detta skedde bla. på grund av brist på skogs-marker. Ett tillfälle som bl.a. Loui de Geer utnytjade för att värva billig arbetskraft till Sverige.

HOS SMEDEN ANDERS JOHAN SÖDERLUND

=================================

Johan Söderlund föddes 1854 i Dalfors bruk i Ore, Dalarna. Hans far var smedsmästare vid nämnda bruk, liksom farfar osv.långt tillbaka. (se släkttavlan) Så småningom flyttade Johan till Västlands bruk, där han fick anställ-ning som smed. Han träffade Karolina, 1876 gifte de sig.

Karolina kom från Västland och var fyra år yngre än Johan. Hon var av gammal vallonsläkt och hade som ogift det franskt klingande efternamnet Mineur, vilket egentligen betyder minerare, ett yrke förknippat med gammal gruvdrift. Redan 1875 innan giftemålet fick Johan och Karolina sitt första barn, Maria Carolina men hon blev bara drygt ett år gammal innan hon dog. Sedan föddes sonen Karl som senare blev mjölnare i Västland. ]r 1880 föddes Edvard som sedan skulle föra smedsyrket vidare.

År 1882 flyttade familjen till Strömsberg. Johan fick anställning som vällare vid bruket och fick flytta in i bostaden som var knuten till den tjänsten en lägenhet i ett av bruksgatans hus. Till en början var bostaden ganska rymlig men utrymmet krympte allt eftersom fler barn föddes. År 1887 kom Elvira,1891 Emma, 1893 Teresia. Yterligare ett barn sonen Ture skulle komma att födas sommaren 1900. År 1897 var Edvard 17 år. Precis som de flesta andra smedssöner, så följde han i sin fars fotspår och arbetade i smedjan. En dag ville han själv bli riktig smed. Elvira gick i mellanskolans andra klass. Hennes småsystrar var hemma hos Karolina på dagarna.

==================

Anders Johan föddes i Dalarna och till hörde en släkt med dokumenterade anknutningar till järnbruk redan under 16 och 17 hundratalet. Hans far Erik född 1821 var smedsmästare och hans mor var Maja-Stina Nordberg född 1820 var också smedsdotter. Att gifta sig ståndsmässig betydde ofta på den tiden att gifta sig med dem vars föräldrar hade samma yrke. Alltså gick smedsyrket i arv ofta såväl på faderns som på moderns sida. För övrigt flyttade bruksfolket ofta mellan de olika bruken alltersom bruks-patronerna behövde dem.

Och familjerna fick följa med och kanske även andra som tillhörde smedens arbetslag. Främsta lärlingar till smeden var ofta sönerna, och det kunde hända att den fullärda smedsonen fick tjänst vid en annan smedja. Han kunde så småningom bli mästare vid det bruket. Det var antagligen i mitten på 1800-talet som Erik fadern med hela sin familj flyttade och hamnade vid Fredshammers bruk för att något tiotal år senare komma till det mindre bruket i Wessland som det hette vid den tiden.

Där dog i alla fall Erik år 1874, Anders Johan var 22 år gammal när han gifte sig med Lina Mineur som hon kallades, hon var däremot inte smeds-dotter, hennes far var rättare på ett av jordbruken i Wessland. Ett år tidigare hade Lina fått ett sk. oäkta barn som det stod i kyrkboken. Faderns namn står inte omnämnt, men det kan ju vara Anders Johan. Bara tre månader efter brölloppet dog barnet Maria Carolina

Men ett år efter dödsdagen föddes Carl den äldsta sonen. Då bodde det unga paret i Tierp. Men där bodde de i stort sett bara ett år. Mellan 1878 och 1882 bodde de i Västland, 1880 föddes Edvard, sedan flytade de till Strömsberg. Carl kom senare tillbaka till Västland och började arbeta där på kvarnen, som han senare övertog. Kvarnen finns kvar än idag men ligger nu ganska öde. Bruket i Västland lades ner 1902 men redan 1882 flytade familjen till Strömsberg.

Anders Johan står både omnämnd som hammarsmed och som vällare, antagligen var det tjänsten som vällare han fick i Strömsberg.

Det var nämligen så att han fick lämna ifrån sig sin bostad på Bruksgatan när han blev gammal och en ny vällare tillsattes på hans tjänst. Alltså var bostaden antagligen knuten till den tjänsten.

Bostaden var belägen i sista huset på Bruksgatan ingången var på vänster gavel. Det var en ganska rymlig bostad till yta, och det talar om att tjänsten som vällare måste ha varit en av de bättre på bruket. Frågan kommer också om inte Anders Johan under året i Tierp, studerade för att kunna få denna tjänst. Det kan vara så att de praktiska kunskaper hos fadern inte räckte till, men att också ett visst teoretisk kunnande fordrades.

En annan orsak till vistelsen i Tierp kan vara det sk. oäkta barnet, att trycket på det unga paret var för stort i hembygden och att det lagd sig efter något år då de återvände till Västland. På Bruksgatan föddes sedan , Elvira, Emma, Teresia och Ture. Där bodde paret till omkring 1917.

Då var Anders Johan 63 år och paret fick då bostad på Norrgården som fortfarande finns. Dessutom tog Lina hand om sin gamla far Carl Petter Mineur (född 27/10 1829.

En liten episod berättade grannen Gunhild Engström som inte längre lever. Det hände när den gamla Carl Petter hade dött. Så sveptes den döda och i avvaktan på kistan som bruket levererade. Kroppen bars in i uthuset som Lina delade med grannen. Men grannen tyckte inte om det, i samma uthus förvarades också en del av maten. Även om det var vinter och kallt så fick Lina lov att flytta kroppen därifrån. Det var då hon förtvivlat talade med sin granne Gunhild Engström, som var mer förstående.

Hennes bod fick hon då låna fram till begravningen. Gunhild Engstöm berättade också om det gratial (pension) som utgick till paret då de flyttade till Norrgården. Det bestod av omkring 11 famnar ved, råg och korn, strömming och salt och sedan 10 kr. per kvartal att köpa mjölk för. Mjölet hämtades vid magasinet som ligger vid klockstapeln. På Norrgården dog Anders Johan omkring år 1922 och Lina flyttade senare till ålderdoms-hemmet i Valla, Västland där hon dog 1941.

På brukmuseet i Falun hänger hans smedsskorta och skärmmössa, han var en smed bland många som var med och skapade våra svenska järnbruk. På min fråga om folket på bruket hade några personliga kontakter med greven Wachtmeister, svarade fru Engström att det hade man inte, men på midsommarafton blev barnen med sina mödrar bjudna till slottsparken. Där bjöds på en stor peppar-kaka bakad på godset och saft. Då var grevens dotter Beth med och spelade på grammofon. Så gjordes fram till 1910, men den gamla seden har nu tagits upp igen. Fast utan Beth och hennes grammofon.

I fråga om det religiösa livet så var familjen som de flesta med i Svenska kyrkan. Prästen kom på husförhör med jämna mellanrum och för-hörde folket i kategesen och övrigt. Deltagandet i Nattvarden antecknades i husförhörslängden liksom födelser. Vidare fanns dop och dödsboken som prästen förde. Läskunnigheten var blandat vid den tiden meni den lilla kyrkan i Tolfta, dit familjen brukade färdas, var väggarna så bemålade med all slags bibelberättelser, att även de inte läskunniga kunde följa prästens predikningar i bildspråket på väggarna.

På kyrkogården i Tolfta ligger också paret begraven, men det finns ingen sten bara en ros planterat just där makarna ligger. Den av barnen som fortsatte i smedsyrket var Edvard. När han var 27 år gammal gifte han sig med Emma Mattson (f. 1885 bonddotter från Valla, Västland.

Men det var på ett vilkor han fick henne han måste ändra sitt leverne och bli kristen, annars fick det vara. Edvard blev en ny människa och en väl ansedd medlem i det lilla missions huset som då fanns i Strömsberg Missionshuset finns kvar men har nu blivit ett vanligt bostadshus. Edvard och Emma flyttade till huset bredvid föräldrarnas på kullen.

Huset kallas Skansen, i det huset föddes sedan både Maggi och Sigge. Familjen flyttade senare 1923 till Söderforsbruk dit de båda barnen sedan flytade och dog. Edvard dog 1963 och Emma 1978. Sigge (Rutger) 1991 och Maggi våren 1998